ur För att överleva
Jag hade byggt upp ett berg framför mig, tänkt " Det där berget är för högt! Jag kommer ändå aldrig öer, så det är lika bra att jag ger upp, sätter mig här och väntar på att någon ska komma och köra mig över." Men jag hade insett att jag skulle kunna sitta där och vänta i all evighet medan tiden fortsatte att gå, och det var inte säkert att någon någonsin skulle komma och hämta upp mig.
Det är inte möjligt att på egen hand gå över ett berg, det vet jag idag. Man får gå hundra meter varje dag och tillåta sig ila ibland. Man måste acceptera att det finns dagar, veckor eller månader då man inte orkar gå framåt överhuvudtaget, då man kanske till och med kasar bakåt. Men att man kasar bakåt hundra meter behöver inte betyda attt man är tillbaka vid bergets fot.
Det är inte möjligt att på egen hand gå över ett berg, det vet jag idag. Man får gå hundra meter varje dag och tillåta sig ila ibland. Man måste acceptera att det finns dagar, veckor eller månader då man inte orkar gå framåt överhuvudtaget, då man kanske till och med kasar bakåt. Men att man kasar bakåt hundra meter behöver inte betyda attt man är tillbaka vid bergets fot.
//Sofia Åkerman
När jag läste det här kommer jag att tänka på hur jag såg på mitt liv under tiden jag var sjuk, minns när jag satte mig på golvet på BUP och sa att jag vägrade gå därifrån! De skulle minsann lägga in mig och göra mig frisk om jag nu ar så jäkla sjuk som de påstod! Lindas förhållningssätt påminner om det Sofia skriver om berget, hon kunde se mina framsteg och hjälpa mig se att jag faktiskt gjort framsteg även då jag kände att jag stod och stampade. Man kan inte göra ALLT på en gång, då skulle ångesten efteråt bli alltför stark för att man som människa skulle orka med. Att man skippar risifruttin en dag behöver inte betyda att man står nere vid bergets fot..
Kommentarer
Trackback
