Annikas lilla krypin

Hamnade o totalt deppkoma igårkväll efter att jag hade intagit delikat middag med mammsen å Sture å lillebror å druckit kaffe med tursitgranne å familjen samt loosa stort mot dem i yatzy(vet inte vad allt detta spelar för roll egentligen). MEN det blev jättekonstigt alltihop, kändes som om livet var värdekasst å att jag var mest ensam i hela världen. Aldrig ringer telefonfan(förutom när man är på jobber eller så ringer jobbet) och det känns som om det är bara jag som smsar å hör av mig till mina vänner. kändes seriöst som om jag inte hade några vänner alls så jag slutade till och med at längta tillbaka till Umeå för det kändes som om jag skulle bli ännu mer ensam där..Å så började jag såklart tänka på Isak å att han inte vill höra nåt från mig å att jag bara är dryg som bryr mig om han... å så höll de negativa på i all evighert kändes det som. Tårarna föll ner lika krafitgt på mina kinder som det regnade utomhus.. instängd i en bubbla.. Men då tog jag slag i saken å drog på mig regnkläderna å gick ut å gick med Strimma.. Å jag gick å gick i hela 1,5 timmar i regnet. Jag var ju liks blötr om fötterna efter två minuter så det spelade ju ingen roll.. Är inte heller gjord av socker(vad jag då vet) såjag behövde inte oroa mig för att smälta bort heller. Lyssnade på P4retro, va sjukt bra! Så med bra musik att fokusera på och ett högt promenadtempo så orkade tillsut inte kroppen producera nå mer tårar=) Å det ersattes av en massa lyckohormoner istället=) Kom hem å läste inne på rummet tills jag började frysa  å gjorde mig en tekopp. Å sen så blev det kortspel innan sängdags. Så det totaldeppade kvällen slutade rätt ok tillslut och jag somnade med min enhörning bredvid mig=)