Annikas lilla krypin

Träffade en väldigt tunn tjej idag på praktiken med diagnosen Anorexia nervosa. Ja vad ska jag säga? Kändes faktiskt inte jobbigt att snacka med henne och möta henne som jag trott att det skulle göra. Och det faktum att det inte kändes jobbigt tycker jag är bra för jag ser det som en styrka hos mig att jag nog kommer klara av det i fortsättningen åxå. Har haft en tanke på att jag kanske inte skulle ha den inre kraften att orka möta dessa personer och hjälpa dem som jag så gärna skulle vilja kunna göra. Mötet idag blev alltså en "positiv" upplevelse från min sida.

Vetskapen om konsekvenserna på kroppen - jaaa den är dödlig! samt veta hur man kan känna det (inte likt för alla förstås) gör att jag står starkare på jorden än om jag inte hade gått igenom skiten. Glad att jag gjorde bort det då jag var relativt ung. Värre för dem som drabbas vid senare år då man ska bli vuxen och skaffa sig utbildning, jobb, familj osv.